Nu i dessa påsktider så kommer jag ihåg en annan komisk situation som uppstod under stress; Jag hade försovit mig och sonen gick på en avdelning på dagis som hette Villerkulla...

I vanliga fall ringde jag och sa: Hej kan du koppla mig till Villerkulla...

Jag ringer, nyvaken och superstressad för att tala om att vi är sen. En person vid ett namn jag aldrig tidigare hört svarar och jag blir så ställd, så jag utbrister:

Hej det är jag som är mamma till nnn, kan du vara snäll och sjutsa mig till Blåkulla!!!

Hallå, vad är det som händer i hjärnan när det blir så´na felkopplingar?!?


När jag sen på eftermiddagen kom för att hämta min son, frågade jag vem det var som bar det namnet-det var hon som just då stog alldeles bredvid, deras städerska...

Så då fann ja mig snabbt och utbrast:

-Ja, men då fattar jag ju varför jag sa så, det var ju kvasten jag var ute efter!!!

Och alla skrattade och jag kunde bara lugnt konstatera att ibland behövs det några "yrproppar" för att förgylla den annars så supergrå vardagen...